Marie...

Vaknar 7.30 och tittar mig förvirrat omkring. Inser snart att jag är hemma. Sträcker mig efter telefonen men den är inte där den brukar ligga. Jag går upp och letar lite varstans hittar den inte. Känner att jag har ont i händerna, tittar ner, skrapsår. Plötsligt minns jag blod från gårdagen. Lyfter upp overallen som ligger på golvet och märker snart att den är blöt. Vad sjutton har jag gjort?

Går ut i hallen och inser att mina skor och min jacka inte är där. Än mer förvirrad och börjar fundera på om jag gick hem utan skor igår. I halvpanik, går jag ner till Peter för att se om han har svar på mina frågor. Det har han.

Han hade följt mig hem, för jag var för full, tagit hand om mig och sett till att jag kommit in i duschen och tvättat av mig blodet. Tydligen hade overallen varit på vilket förklarar varför den är blöt. Så nu är den lagligt tvättad.

Sjukt bakis får jag reda på att jag trillat igår och varit aningen full. Vilket förklarar mina såriga händer och den enorma minnesluckan.

Tydligen hade jag halsat någon sprit, vilket förklarar det ena och det andra.
När jag med Peters hjälp rett ut några av mina frågetecken går jag tillbaka hit upp för att försöka bli människa igen. Går sådär. Efter en lång dusch mår jag fortfarande pecka. Somnar om och vaknar av telefonen. "Vi åker klockan 12."

Jag hade lovat att åka med Peter och Kalle till Västerås. Kändes sådär attraktivt i det tillståndet som jag var i. Fast det gick bra. Köpte en trådlösmus för att kunna styra filmer och sådant från sängen, givetvis har den inte tillräcklig räckvidd. Fast det gör inte så mycket. Och ett par nya fotbollsskor, då mina gamla igår gick sönder. Sulan på högerskon har lossnat och ja sjunger väl allmänt på sista versen.

När jag vaknat till liv lite, går jag ut i köket och gör mig en smörgås. Känner hur ansträngningen ökar lusten att spy. Så i halvpanik springer jag in på rummet igen. Mackan får jag tillsist i mig. Jag ligger på soffan och plågar i mig maten, tittar på katten i fönstret och ser hur hon börjar få för sig att gå ut på fönsterbrädet genom det öppna fönstret. Tänker: Nej, det där är inte bra. Så jag reser mig upp för att stoppa henne, försent. Jag hinner lagom fram för att se hur hon tappar fästet och faller! Missiluran trillade ner för fönstret! Från tredje våningen! Klarar sig helt oskadd. Men fy bubblan, jag vart så rädd. Kommer nog komma ihåg den synen och de ljuden länge. Måste varit en konstig syn för de som bor under mig, om de nu såg henne falla.

Katten mår nu bra, och jag har dåligt samvete.