Marie...

Här finns det ett definitivt svar på att jag hoppas att vi inte gör det. Jag brukar ALDRIG skriva enbart ordet hejdå, jag tycker det ser hårt och ja avvisande ut. Det var just därför jag skrev det i det här fallet. Jag vill inte höra av honom än mindre se något från honom. När han skrev som han skrev fick jag en innerlig lust att skriva allt möjligt elakt, bara skrika på honom att han kan dra åt helvete och den dagen jag ser honom eller träffar honom igen det är en mardrömsdag. Jag vill inte ha mer med det aset att göra. Han visar tydligt att han är sårad av att jag går vidare att jag träffar nytt folk och inte finns till för honom lika mycket som förr. Men det kan han ha efter alla gånger han sårat mig. Jag är allvarligt talat så sjukt trött på honom att det ska bli skönt att slippa honom. Det kommer bli ett tomrum, en saknad, ett tag men det går över. Jag mår hellre skit i en vecka eller två än att ha den här förbannade berg-o-dalbanan till vänskap i en evighet.

Jag var nere med det som är hans förut, jag vill inte längre se böcker, filmer som är hans. Vill inte ha med det att göra. Jag har bestämt mig. Han är inte värd att ödsla enerigi på. Jag har bättre saker att tänka på, att lägga energin på.

Men när han skrev sådär ja då rann det över, tårarna kom. Gråten sitter i halsen och jag vill bara krypa in någonstans där det är mörkt och gömma mig. Glömma.
Jag har en fristad, mitt christiania, en plats på planeten där jag bara är helt lugn, får vara och kan vara utan att tänka på något som har med honom att göra. Jag kan gå dit för jag vet att där hittar han mig inte. Stänger jag av mobilen, är jag för honom onåbar.

Jag känner mig mörk, jag var i ljuset ett par dagar, nu har han iom sitt drickande fört mig ner igen. Går på några sekunder att gå från ljust till mörkt. Men flera dagar att gå från mörkt till ljust. Det är inte värt det. Han ska inte längre få styra mina känslor. Få mig att känna skuld för saker som han ställer till med. Han får vara hur arg på mig som han vill. Jag skiter i det. Jag vill leva ett liv där jag kan vara glad och leva ut i topparna, hitta på saker när jag vill och inte styras av någons idiotiska alkoholvanor eller andra konstiga idéer.
Jag hade sådan lust att skriva till honom hur mycket jag hoppas på att jag inte ser honom efter påsk, att han inte ringer mig, och att om jag ser honom ska han veta att jag tänker inte vara artig och stanna och fråga hur det är med honom, han ska ut ut ut ur mitt liv. Har inte min omtanke räckt på ett år varför ska det då göra det nu? Så jag hoppas verkligen att jag slipper se dig igen.
I walk away, walk away from you. Hejdå.