Marie...

Sitter hemma i mitt barndomshem. Känner hur nostalgin och tryggheten sitter inbitna i väggarna. Snart är huset som varit mitt hem i nitton år i en annan familjs ägo. Mina kära föräldrar ska bygga nytt, bygga sin dröm. De har alltid drömt om ett hus vid vatten, där de kan luta sig tillbaka och känna lugnet. Där djuren (katten och hunden) kan vandra fritt utan biltrafik, visserligen är det ingen trafik här och skog runt om, en viss skillnad är det ändå på en ort med 2500 invånare och en ort (snarare håla) där det kommer att finnas fyra hus (orten finns inte än) , varav de är de enda som kommer bo permanent, resten kommer (tydligen) sommarstugor åt tyskar och danskar (!). Är glad att de får sin dröm uppfyld och det ska bli väldigt spännande att se deras nya hem växa fram.

Det som känns tråkigt är att det här, mitt underbara barndomshem, kommer att byta ägare. (Känns läskigt även om vi känner de som köpt huset så väl att de brukar vara med och fira jul med oss.) Att någon annan ska rå över det och skapa sin egen idyll. Skapa sina egna minnen i väggarna. Rummet jag sitter i just nu är mitt gamla rum, från början var det ett allrum med spalje ut mot köket och en öppning mot vardagsrummet. Sen blev det tillskott i familjen och ett rum till behövdes, då blev det brorsans rum, därefter mitt och nu är det lillsyrrans. Så i väggarna sitter det många historier och minnen. Minnen som jag aldrig vill förlora, men som förmodligen kommer att blekna och bli ihåg komna endast de få gånger som jag tar fram ett fotografi och råkar se de små detaljerna.

Tider kommer och tider går. Det finns en tid då det som alltid funnits försvinner, så även med hus. Visserligen försvinner inte huset, utan hemmet. Ett nytt skapas, med nya minnen och erfarenheter. Ett av mina hem försvinner och blir till föräldrarnas hem, jag kommer ha kvar mitt eget i Örebro, men den tryggheten att åka hem till småland blir till hem till föräldarna.

Men just nu är det kanske inte mina föräldrars planer de som tynger mig mest. I samma stund som jag skrev "Tider kommer och tider går" insåg jag att jag har annat att ta i tu med.

Det har nu gått, jag vet faktiskt inte hur lång tid, sedan vi gjorde slut, men närmare en månad skulle jag tippa. Fortfarande har jag inte släppt det, knappt ens bearbetat det. Jag vill gå vidare och gör det väl sakta men säkert. Skulle vilja släppa helt och bara känna att jag kan gå vidare. Men jag kan inte, jag är fast i honom. Något håller mig kvar. Kanske för att han är den enda som verkligen känner mig. Men samtidigt gör han inte det, då alla törnar och fyllor gjort att jag inte kan släppa loss och riktigt vara mig själv av rädsla. Inte rädsla för att jag är fel, utan snarare en konstant rädsla av att han ska dricka. Behöver ro. Skulle vara skönt att kunna vara vän med honom och känna att jag kan göra mig fri från det ansvar jag känner (som jag inte har en endaste anledning till att känna). Han är vuxen och kan ta till vara på sig. Och jag är helt övertygad om att han klarar sig, och att jag kommer vidare och släpper det här. Det har pågått i ett år, jag har sårats, mycket och förevigt, men jag har lärt mig så otroligt mycket. Därmed får jag väl ha i baktanke att det kan ta tid (om så ett år) innan alla sår är läkta, men det får det vara värt: jag vill komma tillbaka, hel och som den Marie jag ska vara!