Marie...

Klockan är 03.20.

Jag har precis kommit hem. Huvudet värker. Gråten sitter inte längre i halsen.
Förbannad. Tom. Ensam. Söndergråten. Rödögd.
Vill bara springa in i någons armar, känna mig liten. Bara vara.

Tröttheten har sedan länge smygit sig på. Ville sova redan klockan 23.

Just nu vill jag bara till mitt chritiania. Men med tanke på tidpunkten, är detta att glömma.

Jag orkar inte mer. Finns hur mycket som helst att skriva, att säga.
Allt är jobbigt för tillfället. Jag vill säga stopp, sätta ner foten. Men jag är inte bygd med det virket alla gånger. Jag är slut på en front, full av energi på en annan.

Den senare vill fram, den andra vill jag ta bort.

Allt är kryptiskt. Allt är ovisst.

Jag vill leva, inte bry mig om andras problem. Jag vill leva ett obekymmersamt liv ett tag, med inga måsten, bara leva i nuet, göra vad jag känner för, ha roligt!
Är trött på bråk om nätterna, allt på andras villkor.
Jag är ingen jädra docka som man gör hur som helst med.

Klockan är 03.29 och jag inser mer och mer att jag kommer behöva ställa in morgondagen (som så många gånger förr) på grund av någon annans problem. Jag är trött på att anpassa mina vanor helt och hållet efter någon annans.

Får svika morgonen i morgon. Jobba på kvällen.
Och det hela blir inte bättre av att mina hälar har börjat göra ont igen.
Jag ska nu ta mig en hungerstillande smörgås, slå på ett bra avsnitt av One Tree Hill, hoppas på att jag glömmer mina värkande hälar och huvudvärken och somnar skönt utvilad till skolan imorgon, vilket jag tror att jag kan glömma.