Marie...

Någonting vill ut. Jag vet vad. Jag vill bli av med den förbannade längtan jag känner. Vill inte ha den. Vill inte längre behöva förneka den. Vill antingen ha den besvarad eller själv göra något åt problemet. Varav det sista förmodligen är det bästa. Men även det svåraste. Jag orkar fan inte ta tag i allt. Vill göra mig av med allt som hängt efter mig i ett år nu. Problemet är bara det att det sitter så stenhårt fast och har blivit till någon slags vana att må så här. Det är svårt att släppa taget. Svårt att se mig själv gå därifrån. Han är fortfarande en stor del av mitt liv. Bara att jag inte är så stor del av hans längre. Men det är väl som dom säger. Att om man söker kärleken försvinner den och om man försöker fly den så kommer den springande till en. Det stämmer så sjukt bra. Han har bara flytt och flytt och flytt och jag har bara velat vara där där där. Flyr han vill jag krypa närmare, och kryper jag närmare vill han bara fly. Starka ord kanske, men i viss mån har det varit så. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ofta gick och tänkte på det här, mådde dåligt för det här. Jag vill så gärna veta om det kan bli han och jag igen, men jag vet ju att det är det absolut sämsta egentligen. Det gör förbannat ont hela hela tiden. Jag pallar inte med den smärtan. Har haft ont tillräckligt länge ändå. Jag vill komma bort, jag vill bara försvinna, börja om på nytt. På en plats där inte jag hela tiden blir påmind om hans existens. Men han står mig nära, eller är det jag som känner så starka band till honom för att vi trots allt gått genom en så jävla massa tillsammans. Mest jag som gått genom dem då han oftast inte minns dem pga hans problem.

Jag hatar att jag älskar honom och jag gör det så mycket att jag hatar mig själv. Tydligen är det möjligt. Jag hatar att känslorna är kvar och jag hatar att vilja slänga mig i hans armar varje gång som jag ser honom. Jag hatar att jag vill att han ska säga "Marie, jag har ångrat mig.""Vill du följa med mig till Sthlm över påsk." Jag hatar det! För jag vet att det förmodligen aldrig kommer att ske.

Jag måste göra något åt problemet. Jag måste kanske berätta det för honom. Kanske helt av ska visa honom den här texten? Men han kommer inte bli mer min för det, men kanske att han kommer förstå hur jag känner? Men hur kan jag tro det när jag inte ens själv vet? Vill bara må bra, slippa känna längtan till det omöjliga. Vill vara hans allra bästa vän. Men jag vet inte om jag klarar det när jag känner så här. Jag kommer aldrig, i nuläget, stå ut med att han träffar någon annan. Aldrig. Jag vill vara hans, men jag vill inte att det ska vara en massa problem runt ikring som det hitintills har varit. Ska det fungerar är det mycket som ska förändras, från hans sida, från min sida. Jag hoppas att mina känslor försvinner och att jag kan låta det göra ont. Jag vill inte leva i ett förhållande där jag hela tiden oroar mig. Det kommer jag inte att orka med. Men jag vill leva med någon jag älskar, just nu är det han. Jag vill att han ska veta. Det gör ont att dälja det jag känner, att leva i en låtsasvänskap. Jag försöker hålla det på den nivån. Kanske försöker han det med. Men jag vet nog bättre. Jag önskar bara han öppnade sig och berättade för mig. Men varför ska jag be honom göra det när inte jag gör det? Jag vet nog mer om honom än han vet om mig. Jag är rädd att förlora honom.
Situationen är idag outhärdlig och nej jag vet kanske inte vad jag vill. Eller så vet jag kanske inte vad jag känner och definitivt så vet jag inte mitt eget bästa.