Marie...

Idag var jag vid Karslund Arena och tittade på fotboll. När jag satt där, tittade på planen och alla som sprang omkring efter bollen, insåg jag hur fånigt det egentligen är att man är så förtjust i sporten. Ju längre jag såg desto mer sugen vart jag på att spela själv och snart gick det iväg massa sms till lagkamraterna för att se om det var ngn som var sugen på att lira lite boll.

Jag är frälst till sporten och nu när vi har uppehåll är jag mer sugen på att förändra mitt eget beteende till sporten. Jag tränar och sliter, men det känns som att jag har mer att ge. Jag tänker ta uppehållet till att börja äta bättre, träna på egen hand med att få upp lite styrka och även konditionen. Jag vill inte ge mig! Jag vill vara "en finne i arslet" för motståndarna. Och jag kommer att ta mig till den punkt där jag fixar det. Det överflödiga fettet på min kropp ska genomgå en förvandling och bli till muskler! Det har varit en återkommande tanke hos mig, nu ska den fasiken bli sann!

Jag känner en motivation och vilja till att förändra, det gäller bara att sätta upp små mål, och hålla sig till dem. Lägga till små moment och komma till toppen sakta men säkert. Jag tror att med detta, att må bättre, känna mig bättre, så kommer mycket annat att falla på plats.

Det gäller som sagt bara att sätta upp de små målen och hålla sig till dem. Det jag har nu, är att sluta småäta, börja äta mer sallad och minska ner på mjuktbröd. Det är den här veckans mål.

Nu ska jag ut och spela lite fotboll med Astrid och Skorpan.

Jag kom på det!
Tror jag iaf.

Idag har jag varit ute på lite fotoäventyr. Färden gick till Kvinnerstabrottet, ett stort kalkbrott som har blivit som en sjö. Jag tycker det är så vackert därute. Förra gången jag var där, var med Muwlin o Mulla för att svalka oss efter en ansträngande dag i solen. Nu var det för att fotografera denna skönhet. Det var många som satt där i kring med engångsgrillar och njöt. Det var där jag kom på det! Min kära underbara mor har fyllt år och jag och min syster har tänkt att ge henne ett armband eller halsband, men jag tror att jag kom på något bättre. En upplevelse. En dag nu i sommar ska vi överraska henne, och pappa, när de kommer hem från jobbet, genom att ta med dem på en utflyckt, där det är uppdukat med engångsgrill med lax på, en fräsch sallad och god hemmagjord potatissallad, på noga utvald och vacker plats.

Det tror jag att min mor kommer att uppskatta och självklart ska hon få ett paket med. Det hör ju till!

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är inte direkt sugen på att plugga i höst. Samtidigt som jag är det.
Men jag tror att ett halvår utan det skulle göra susen. Funderar på att

fråga Henke om det finns möjlighet att få en tillsvidareanställning ute på Schneider ett tag.

Eller kolla med StudentConsulting om de har något åt mig.

Jag har mycket att ta igen inom studierna och ingen motivation. En pause vore

nog det bästa. Men jag velar och ja jag vet inte, tänk om jag gör fel val?
Men hur kan det vara fel val när det är så jag känner? Våga ta klivet, du är ung, du har tid.

Och kanske är detta valet det bästa, då jag måste ta tentor i augusti för att få studiebidrag i höst.

Men det gäller väl att antingen motivera sig till att studera eller våga ta klivet till att ta ett uppehåll.

Plötsligt slog det mig att vi, min familj, inte kommer ha kvar mitt barndomshem i våra ägor snart. Det är ungefär 1 månad kvar tills dess att det ska vara utflyttat o klart. Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare och nu plötsligt kände jag hur sorgligt det faktiskt är.

Ett ställe som alltid har varit en trygghet försvinner och ersätts med ett nytt hem, inte mitt hem. Jag har just nu två hem. Det i Hestra där jag bott i 19 av mina 22 år. Och detta där jag bor nu. Dessa två kommer snart att bara bli ett. För jag kommer inte kunna kalla mina föräldrars nya hus för mitt hem? Eller kan jag? När kan man kalla något för sitt hem?

Jag kommer sakna Lugnagatan. Jag kommer sakna huset. Jag kommer sakna allt.

Men jag är glad att mina föräldrar äntligen kan bygga sin dröm ute vid en sjö. Där kommer de att trivas.
Trots att jag är glad för deras skull, men jag kommer inte över känslan av tomhet, av något som saknas.

Jag önskar just nu att jag kunde åka hem, vara där så mycket jag kan medan det är kvar. Jag vill inte att de lämnar bort det. Det kommer bli bra men fy satan vad tomt det kommer bli. Det är ju där vi hör hemma, där vi har bott, där jag har bott, det är mitt hem, fortfarande. Jag vill hem, för snart är det för sent. Jag kan inte åka hem så ofta som jag vill eller skulle önska. Men jag har fortfarande lite tid på mig. Jag längtar verkligen hem!

Jag förstår inte.

Det är andra gången den här veckan.

Som innehåller alkohol.

Alltid när det inte finns något att göra förekommer det.

Jag trodde att igår var en lugn kväll.

Trots alkoholen.

Men det tror jag alltid.

Lika ofta har jag fel.

Jag trodde att det inte skulle röra mig.

Glad över att telefonen varit tyst.

Somnade jag.

Blev väckt kort därpå.

Dörren öppnades.

Evigt fylletjatter.

6h kvar till uppstigning.

Mer tjatter.

5h kvar till uppstigning.

Irritationen växte.

Tillsist gick han med orden.

"Kom inte ner till mig imorgon"

Sällan har jag känt det förut, men nu känner jag det, jag bryr mig inte längre. DU är inte längre mitt allt. Jag klarar mig bättre utan DIG. Utan DINA idiotiska sätt att såra mig gång på gång. Oftast är DU inte ens medveten om hur ont DU kan göra mig, och om DU mot förmodan en gång skulle vara det är det glömt nästa dag eftersom DU vid tillfället var berusad. Jag mår bättre utan att hela tiden känna en oro över i princip allt som DU har med mig att göra. Jag mår bättre utan att DU alltid är med mig i mina tankar.

Jag är trött på att alltid bry mig om andra i första hand. Jag tar inte långa kliv för att visa att du gör fel, att DU sårar mig men de kliv jag tar, de tar jag i omgångar, för att orka med och komma på rätt spår, kanske att ingen ser dem men vad spelar det för roll när jag känner dem. Det gör mig starkare. Snart är jag inte lägre fäst vid DIG!

Sommarjobbet har börjat med stormsteg. Det jag jobbar med är att skicka iväg paket med rätt företag kan man väl säga. Jag får paket, lägger in dem i datorn och skickar iväg dem, men det är inte riktigt så lätt som det låter. Jag har bara jobbat på stället i 1½ vecka ch jag är redan kung (drottning) på det datasystemet som vi använder. Finns artontusen olika grejer man kan göra i det men jag behärskar iaf 15 av dem, och då är man kung, iaf om man bara har arbetat på stället så kort tid som jag.
Men det bästa med företaget är att det finns sjukt mycket att titta på i killväg. På min avdelning är det 7 killar och så jag (sen finns det ju ungefär 100 killar till att se på). Mumms! Varav 4 går att titta på, dock ser man ju dem bara i arbetskläder, men ja lagerarbetare har ju seniga kroppar och idag såg jag även en civil, då var han sjukt het. Kan man ha ett bättre sommarjobb?!
Jag trivs det vill jag lova och ja jag kan inte annat än att säga att jag tycker det är ett härligt gäng som jag jobbar med. Sen att det är ett pissgöra det är en annan sak men det är som sagt en del att titta på!

Förresten kan jag ha lovat en av dem att tvätta hans fönster vid hans flyttstädning?? Oops. Men det är ju han som är het även civil så vad gör det??