Marie...

Plötsligt slog det mig att vi, min familj, inte kommer ha kvar mitt barndomshem i våra ägor snart. Det är ungefär 1 månad kvar tills dess att det ska vara utflyttat o klart. Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare och nu plötsligt kände jag hur sorgligt det faktiskt är.

Ett ställe som alltid har varit en trygghet försvinner och ersätts med ett nytt hem, inte mitt hem. Jag har just nu två hem. Det i Hestra där jag bott i 19 av mina 22 år. Och detta där jag bor nu. Dessa två kommer snart att bara bli ett. För jag kommer inte kunna kalla mina föräldrars nya hus för mitt hem? Eller kan jag? När kan man kalla något för sitt hem?

Jag kommer sakna Lugnagatan. Jag kommer sakna huset. Jag kommer sakna allt.

Men jag är glad att mina föräldrar äntligen kan bygga sin dröm ute vid en sjö. Där kommer de att trivas.
Trots att jag är glad för deras skull, men jag kommer inte över känslan av tomhet, av något som saknas.

Jag önskar just nu att jag kunde åka hem, vara där så mycket jag kan medan det är kvar. Jag vill inte att de lämnar bort det. Det kommer bli bra men fy satan vad tomt det kommer bli. Det är ju där vi hör hemma, där vi har bott, där jag har bott, det är mitt hem, fortfarande. Jag vill hem, för snart är det för sent. Jag kan inte åka hem så ofta som jag vill eller skulle önska. Men jag har fortfarande lite tid på mig. Jag längtar verkligen hem!