Marie...

Slutspelet är inne i finalspelet, HV möter Linköping i bäst av 7 matcher för att se vem som tar hem segern och blir årets Svenskamästare i ishockey (för att vara tydlig). I går vann HV71 med 7-3 över LHC och leder därmed matcherna med 3-2 och kan avgöra borta i LHC på fredag i Linköping.

För alla som har undrat (inklusive mig själv) vad HV71 egentligen står för så har jag nu (klapp på huvudet, bättre sent än aldrig) tagit reda på detta.
Det ligger till som så att två lag nere i Småland slogs ihop, Husqvarna IF (hockeysektionen) och Vätterstads IF, sammanslagningen skedde otippat nog 1971 så därav namnet HV71.

Nokia N82 Warm Light Titanium.

Vart ska jag få pengarna ifrån och vad ska jag prioritera? *pling* dagens i-landsproblem.

Känner jag mig själv rätt kommer jag att köpa den externa hårddisken, försöka få Pappa förlänger sitt abbonemang och tar ut telefonen där (jag har faktiskt tagit ut hans på min och betalar jota för den men ja han lägger ut mänder med pengar på mig annars så jag ska inte klaga). Går det för sig så köper jag inte någon kamera då den faktiskt innehar en kamera på 5mgp. Men iPoden saknar jag för mycket för att inte köpa, frågan är bara om jag ska vänta till bror min åker till USA och be honom köpa en där? Ja det är inget problem i sig. Bara en massa vilja och för lite kontanter. Men vem har inte dem problemen? Känner mig lite prylbög, och kanske att jag är det. Jaja, världen går inte under för att jag inte kan skaffa allt på en gång, eller skaffar något av det alls. Men jag är suuugen på allt! Nu nu nu! Var längesedan jag hade någon liten ny teknikpryl att leka med.

Tankarna far i huvudet.
Vad ska jag göra? Vad kan jag göra?

Han kommer förmodligen få sitt körkort tillbaka. Han är värd det, efter hur han har kämpat, trots att jag är förbannad på honom för att han har misslyckats med att bli nykter. Jag fanns där, jag finns där. Han kastade bort sin kanske enda chans att bli av med sitt beroende, ett av dem. Han sumpade det och jag ärligt besviken på honom för att han gjorde. Han har visserligen varit duktig stundvis och hållt sig från alkoholen, men det har kommit svackor, och ordentliga sådana också. Jag vet inte vem jag ska skylla på vad det gäller det, men jag minns att i början gick det hur bra som helst, sen kom en helg, då Horan var hemma i Sverige för ett par dagar och han åkte till Sthlm, träffade henne och DE drack. Jag vet inte om mina antaganden, för det är än så länge antaganden, stämmer eller inte. Men jag vill att det ska göra det, enklare att skylla på Horan än på honom eller för den delen på mig själv, vilket vore rent av idiotiskt att göra (jag kan inte göra mer ändå än vad jag har gjort, det är hans beslut att ta emot det).

Den helgen iaf hade vi bestämt att han skulle åka upp till Sthlm på fredagen och jag komma på lördagen efter min tenta. Sagt och gjort. Han var med Horan den kvällen. Han sa inget om det den kvällen, men jag VET. Jag bara vet. Allt tydde på att det var så, eftersom han inte svarade när jag ringde och ja allt var jävligt konstigt. Så jag antar för att ha mod att träffa Horan så var det ett måste med alkohol. Eller om det var ett måste för att stå ut med att ljuga för mig? Jag vet inte, men på någotvis hoppas jag att det var det senare.
Iskan kokar fortfarande inom mig, med allt han gjort mig. Jag släpper ur det gång på gång men ibland kokar det över ändå, jag tror han har gjort mig mer illa än jag någonsin kan ana, jag orkar bara inte ta tag i det ordentligt. Men jag kommer tillbaka mer och mer. Jag gör framsteg, jag vågar, vill och kommer att lyckas komma till en punkt där jag inte längre är fast i det förflutna.

Ljuset kommer mot mig. Synd bara att han är på väg ner i avgrunden, igen. Jag försökte rädda honom upp ur den, stå vid hans sida. Det räckte till, men han tog inte chansen. Så varför ska jag nu gå runt och ha dåligt samvete för att han inte tog sin chans? Och nu börjar inse att han kanske förlorar det enda stöd han hade? Jag vet inte. Jag är stark men så förbannat sårbar.

I helgen har jag inte pratat med honom alls, det hände lite saker innan jag åkte hem till Småland som fick mig, med viss övertalning, att stå mot att prata med honom. När jag inte har kontakt med honom känns livet enkelt, men det är tomt. Jag saknar. Men det kommer jag förmodligen över, förr eller senare.
Frågan just nu är om vi kommer kunna fortsätta vara vänner. Frågan är om jag kommer orka med det här längre, utan att behöva må uselt för saker som jag inte har gjort fel. Jag kommer inte kunna det, men just nu är jag inte helt mogen för att lämna honom som vän. Han betyder för mycket, trots allt.
I och med att han nu eventuellt får sitt körkort tillbaka snart har jag börjat fundera om det verkligen är en så bra idé att han har det. Han patar i termer om att snart är testerna över, vilket innebär att han kan börja dricka lika sjuka mängder alkohol igen, men dessutom få körkortet och kunna köra lagligt igen. Saken är dock den att jag är säker på att han inte kommer att kunna hålla sig från bilkörningen när han har alkohol i kroppen. Jag är helt övertygad om att han då kommer köra berusad. Mitt val nu är att ringa centret för att se vad jag kan göra och även få klarhet i hur uppföljningar av fall är osv eller inte göra det.

Min oro ligger i att antingen såra Honom eller att eventuellt senare stå inför ett samvetskval om att inte ha gjort något medan jag kunde. Förr eller senare kommer han ju att skada andra genom rattonykterhet. Jag vill inte göra det här, vill inte ha valet. Ärligt vet jag inte vilket som är bäst. För allas del är det väl att jag ringer dit och gör vad jag kan. Jag anser att Han borde vara nykterist innan dess att han får körkort. För han kommer att göra om det igen, och denna gången kanske han inte kommer så lindrigt undan som med samhällstjänst och indraget körkort. Den här gången kan det bli så illa att någon förlorar sin syster eller bror. Det tänker inte jag ha på mitt samvete. Jag gör vad som jag tror är rätt. Bära eller brista.

Förmodligen är jag för snäll. Förmodligen skadar detta mig själv mer än vad det kanske hjälper andra. Jag syftar specifikt på en person. Jag har hjälpt honom otroligt mycket och är väldigt nöjd med vad jag i det fallet åstadkommit. Men det har kommit till en punkt där jag har ljugit lite för honom, i tron om att en liten vit lögn skulle vara till mindre skada än sanningen. Men ja sanningen kom fram och skadan var skedd. Nu hatar han mig. Eller iaf han gillar mig inte på samma vis som förut, han litar inte på mig längre. Självklart vet jag att en lögn från någon man gillar gör oerhört ont. Jag har varit med om det själv, han har gjort samma sak mot mig. Men det är förlåtet. Det är bara det lilla att vad han än gjort mot mig, så är det inte ens i närheten av vad jag har gjort mot honom, iaf om man ska se till hans synpunkter. Jag får väl leva med det. Han är mer inrutad än vad jag är, han har svårare att komma över ett svek. Det tar tid. Jag kan inte annat göra än att inse att det jag gjorde var fel. Just nu önskar jag bara att han öppnade sina ögon lite mer, lät mig säga förlåt, och att vi faktiskt skulle kunna bli underbart bra vänner.
Han vägrar att svara när jag ringer, han stänger in sig och när jag väl får tag på honom så är han kort i tonen och snäser åt mig. Jag känner mig tom utan honom, väldigt tom.

Men det får väl vara så. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv, det är inte rätt mot honom att säga att han är trångsynt (även om jag i mångt och mycket kan tycka att han är det), men det är sådan han är och jag vill inte ändra på hans personlighet. Någonstans är det ju ändå den jag en gång föll för.

Jag har kommit till en punkt där jag visserligen inget annat än bara vill kontakta honom, men även känner att jag vinner honom inte som min vän om jag är på honom hela tiden. Jag behöver ta ett eller flera steg tillbaka och låta honom komma till mig.
Jag gör vad jag tror att jag måste för att rädda kvar en bra vän, trots allt han har gjort mot mig. Jag är starkare än så. Jag vill ha honom kvar i mitt liv. Han är innerst inne världens underbaraste på många sätt, men ibland är våra komunikationssätt fel och vi sårar varandra. Men vi hade ju inte sårat varandra om vi inte betytt något för varandra. Och jag lovar Dig, DU betyder oerhört mycket för mig. Jag saknar dig.

Idag är första gången på riktigt, riktigt länge som jag verkligen inte känner för att träna. Jag tror nästan inte att jag har känt så förut, aldrig. Jag tror jag för tillfället känner att jag inte har tid med varken mej själv eller annat för att det alltid är något med fotbollen i vägen. Nu har vi träningar, måndag, tisdag, onsdag och fredagar och på helgerna har vi match lördag eller söndag. Jag har inte tid för att umgås med vänner, inte tid att plugga, inte tid för att ta det lungt eller bara sitta och gosa med katten. Jag känner att min tid räcker inte till för det jag vill göra med mitt liv just nu (inte för att jag vet vad jag vill, men ibland vill jag faktiskt göra annat än att ägna mig åt fotbollen).

Nu känner jag mest för att sitta med vänner, eller ensam för den delen och bara glo på hockeyslutspelet, vilket jag inte har kunnat se en enda hel match på den här säsongen på grund av fotbollen. Visst jag älskar min fotboll över mycket annat, men just nu känner jag att det är för mycket. Jag vill ta ett litet litet break. Stänga in mig och bara vara. Men ändå sitter jag här nu i tankar på att byta om till mina träningskläder, jag tänker träna fastän jag inte känner ett jota för det. Kanske går det över när jag väl börjar leka med bollen, kanske inte. Gör det inte det så vet jag att på onsdag då ska jag vara ledig från fotbollen och ta mig hem till Småland så snart jag kan. Helgen kommer jag vara där, byta däck på bilen och arbeta lite åt min far med olika layouter och trycksaker.

Ne nu ska jag, medan jag byter om, titta på en halvlek av hockeyslutspelet, för det är vad jag kanske hinner med. Grattis till mig.

Nej, jag är inte bitter.
Och klaga ska jag inte heller göra.

Jag har visst lagt av mig lite i mitt skrivande. Minns inte när jag senast skrev, eller vad jag då skrev om, inte så svårt att kolla upp vad jag skrev om, men det spelar egentligen ingen roll.

Just nu känner jag för att skriva, som alltid, jag har alltid ett sug av att skriva, skriva om vad som helst. Har alltid haft något sug efter att skriva något fiktivt, men jag kommer liksom ingenstans för att jag inte har tid eller tillräckligt med motivation till att ta mig tid för att börja fundera ut något. Det är lite av en jobbig känsla.

Vad har då hänt i helgen? Jo en sjuk väldig massa. Tjällossningen stod för dörren och som den kom! Dock ingick det för min del i år en del grejer som krossade en helhelg av konstant festande.

Tjällossningen är en årligt återkommande student/overallsfest här i Örebro. Hundratals overallare från hela Sverige kommer till Örebro för att festa och ha roligt.

Det inleds traditionellt med vinbrännboll, vilket i stortsett går ut på att bli full och inte att vinna.
Jag för min del kunde inte gå ut så hårt som jag önskar eftersom jag dagen efter skulle spela fotbollsmatch. En match som vi förövrigt förlorade med 4-1, men så bra var de egentligen inte, vi hade en usel första halvlek och ja våra chanser satt inte så... Thats life.

Denna match stod även ivägen för alla lekar som går av staplen på lördagen. Denna dagen lånade jag även snällt ut min overall till Jimmy, det skulle jag INTE ha gjort. När jag kommer tillbaka på kvällen och ska ta och hämta ovven ringer L8 och säger att det skett en olycka. Jimmy har kissat på sig i min overall. MIN OVERALL.. Jag var lagomglad på honom.
Men i lånad overall (Peters) kommer jag iväg till sittningen. Tack.

Äh jag är rörig just nu. Orkar inte blogga mer, tar det en annan dag.