Marie...

Tankarna far i huvudet.
Vad ska jag göra? Vad kan jag göra?

Han kommer förmodligen få sitt körkort tillbaka. Han är värd det, efter hur han har kämpat, trots att jag är förbannad på honom för att han har misslyckats med att bli nykter. Jag fanns där, jag finns där. Han kastade bort sin kanske enda chans att bli av med sitt beroende, ett av dem. Han sumpade det och jag ärligt besviken på honom för att han gjorde. Han har visserligen varit duktig stundvis och hållt sig från alkoholen, men det har kommit svackor, och ordentliga sådana också. Jag vet inte vem jag ska skylla på vad det gäller det, men jag minns att i början gick det hur bra som helst, sen kom en helg, då Horan var hemma i Sverige för ett par dagar och han åkte till Sthlm, träffade henne och DE drack. Jag vet inte om mina antaganden, för det är än så länge antaganden, stämmer eller inte. Men jag vill att det ska göra det, enklare att skylla på Horan än på honom eller för den delen på mig själv, vilket vore rent av idiotiskt att göra (jag kan inte göra mer ändå än vad jag har gjort, det är hans beslut att ta emot det).

Den helgen iaf hade vi bestämt att han skulle åka upp till Sthlm på fredagen och jag komma på lördagen efter min tenta. Sagt och gjort. Han var med Horan den kvällen. Han sa inget om det den kvällen, men jag VET. Jag bara vet. Allt tydde på att det var så, eftersom han inte svarade när jag ringde och ja allt var jävligt konstigt. Så jag antar för att ha mod att träffa Horan så var det ett måste med alkohol. Eller om det var ett måste för att stå ut med att ljuga för mig? Jag vet inte, men på någotvis hoppas jag att det var det senare.
Iskan kokar fortfarande inom mig, med allt han gjort mig. Jag släpper ur det gång på gång men ibland kokar det över ändå, jag tror han har gjort mig mer illa än jag någonsin kan ana, jag orkar bara inte ta tag i det ordentligt. Men jag kommer tillbaka mer och mer. Jag gör framsteg, jag vågar, vill och kommer att lyckas komma till en punkt där jag inte längre är fast i det förflutna.

Ljuset kommer mot mig. Synd bara att han är på väg ner i avgrunden, igen. Jag försökte rädda honom upp ur den, stå vid hans sida. Det räckte till, men han tog inte chansen. Så varför ska jag nu gå runt och ha dåligt samvete för att han inte tog sin chans? Och nu börjar inse att han kanske förlorar det enda stöd han hade? Jag vet inte. Jag är stark men så förbannat sårbar.

I helgen har jag inte pratat med honom alls, det hände lite saker innan jag åkte hem till Småland som fick mig, med viss övertalning, att stå mot att prata med honom. När jag inte har kontakt med honom känns livet enkelt, men det är tomt. Jag saknar. Men det kommer jag förmodligen över, förr eller senare.
Frågan just nu är om vi kommer kunna fortsätta vara vänner. Frågan är om jag kommer orka med det här längre, utan att behöva må uselt för saker som jag inte har gjort fel. Jag kommer inte kunna det, men just nu är jag inte helt mogen för att lämna honom som vän. Han betyder för mycket, trots allt.
I och med att han nu eventuellt får sitt körkort tillbaka snart har jag börjat fundera om det verkligen är en så bra idé att han har det. Han patar i termer om att snart är testerna över, vilket innebär att han kan börja dricka lika sjuka mängder alkohol igen, men dessutom få körkortet och kunna köra lagligt igen. Saken är dock den att jag är säker på att han inte kommer att kunna hålla sig från bilkörningen när han har alkohol i kroppen. Jag är helt övertygad om att han då kommer köra berusad. Mitt val nu är att ringa centret för att se vad jag kan göra och även få klarhet i hur uppföljningar av fall är osv eller inte göra det.

Min oro ligger i att antingen såra Honom eller att eventuellt senare stå inför ett samvetskval om att inte ha gjort något medan jag kunde. Förr eller senare kommer han ju att skada andra genom rattonykterhet. Jag vill inte göra det här, vill inte ha valet. Ärligt vet jag inte vilket som är bäst. För allas del är det väl att jag ringer dit och gör vad jag kan. Jag anser att Han borde vara nykterist innan dess att han får körkort. För han kommer att göra om det igen, och denna gången kanske han inte kommer så lindrigt undan som med samhällstjänst och indraget körkort. Den här gången kan det bli så illa att någon förlorar sin syster eller bror. Det tänker inte jag ha på mitt samvete. Jag gör vad som jag tror är rätt. Bära eller brista.