Marie...

Nu är jag hemma i Småland, i huset. Vi har kvar det i ungefär två veckor till.

Just nu känns det väl bra, som det brukar vara här hemma, den enda skillnaden är att det är sparsamt möblerat. Det som har gått att flytta, har flyttats ut. Men det kommer nog bli tomt och känslosamt när vi faktiskt lämnar från oss nycklarna. Men det är fortfarande ett tag kvar, som tur är.

I övrigt så tog nog min telefon sitt sista andetag i natt. Den är totalt död. Går inte göra ett skit med den, inte ladda, inte sätta på den, ingenting. Den bara är död. Tråkigt men sant. Under ett par timmar kände jag mig väääldigt handikappad utan den, men samtidigt var det ganska skönt att inte behöva bry sig. Jag har nu iaf lyckats låna till mig en telefon så att det löser sig bra ändå.

Det känns som det finns mängder att tala om, sjukt mycket saker som jag vill skriva om, men jag kan inte riktigt komma överfund med vad det är. Känns skumt iaf.

Jag tror det är så att det finns miljarder med tankar innanför mitt skallben som behöver redas ut. Miljoner med saker som behöver fixas.

Mitt största huvudbry just nu är vad jag ska göra i höst. Visserligen är jag antagen till en kurs i arbesrätt på universitet, men även om det är ett nytt ämne för mig och på det viset känns spännande, så känns det ändå inte rätt. Det hade inte spelat någon roll vad det är för kurs just nu. Jag behöver ett uppehåll från studier, så enkelt är det. Men vad ska jag göra? Vad finns det att göra? Är det verkligen ett uppehåll jag behöver? Ska jag söka jobb där jag sommarjobbat? Hur blir det med fotbollen om jag jobbar varannan vecka kväll? Kan jag ta ledigt de timmar jag behöver för att spela en match?
Det finns miljoner med tankar och just nu inga svar, bara en mängd med möjligheter. Och jag tänker utforska möjligheterna, jag är trött på att plugga, jag vill göra något annat, hitta inspirationen igen. Bara testa något annat för ett tag.

Missiluran är förresten med här nere i Småland. Bland hund o katt. Förr eller ja fram tills idag har hon bara fräst åt dom andra nyfikna stackarna. Men idag skedde ett litet under, hon och Zacke (hunden) har nosat på varandra en kort stund utan att bli osams! Det finns hopp!

Ja just det, jag fick krypa in i ett av våra hum, ja trånga utrymmen idag. För att få fram lite saker som stod där. Ett äventyr i sig att ta sig in där det vill jag lova. Ska nog ta kort på det i morgon och visa världen hur det ser ut. Hur som helst fanns syskonen Wiiks alla skor där, eller de skor vi hade på oss som små. Så små fötter jag hade! Mamma visade mig först vilka som var min brors första (strl 22) sen min lillasysters första par (strlk 21) och sen visade hon vilka som var mina första. Jisses vilka små fötter jag hade! Storlek 17! Kan ni fatta hur litet det är!