Marie...

Igår vart Missiluran sjuk. Hade problem med balansen och betedde sig almänt som om hon vore dyngrak: svårt att fokusera, inte kunna gå rakt och ibland trilla, iaf påminner de symptomen mig om en vanlig utekväll (vad säger du?). Men då jag vet att min katt är nykterist och dessutom minderårig så hade hon inte förtärt någon alkohol och därmed kunde det inte heller det vara anledningen till detta något konstiga beteende.

Idag på morgonen hade hon fortfarande kvar sitt konstiga beteende och min oro steg, jag kände mig totalt maktlös, men jag kunde inget göra utan att klappa om henne lite extra innan jag gick till jobbet och sen se till att Farbror Peter titta till henne. Då hon fortfarande var vimmelkantig då han tittade till henne vid middag blev det en stor jakt att få tag på veterinär som kunde ta sig en titt på min lilla beebiis. Först en kvarts telefonkö, till ingen nytta, det enda jag fick var några diagnoser på vad det kunde vara och svaret att tyvärr kan vi inte ta emot din katt då vi är fullbokade fram tills vi går på semester på fredag... WHAT?!! Vad sjutton säger människan? Semester stängt? Det finns ju faktiskt djur som är sjuka trots att det är sommar!! Och kan man inte få så lite som ett tips på en jädrans veterinärklinik som har jour, eller dropp in?? Visserligen tipsade hon mig om att jag skulle söka mig till andra veterinärer. Men vad hjälper det mig? Och än mer vad hjälper det min katt? (Kom nog in på ett sidospår där?)

Eftersom Missiluran kommer från katthemmet och jag "bara" är jourhem åt henne så har jag lite mer kontakter att tillgå än strikta veterinärer. Jag ringde Birgit som är min kontaktperson och eftersom vi hade mycket kontakt redan igår så visste hon om Missilurans tillstånd. Hon åkte hem till mig på stört och upptäckte att Missiluran var ur balans och tog henne med direkt. Hon åkte till en av sina "kontakter". (Och vilka det är vill jag helst inte veta, då denna Birgit är en speciell person. Visserligen har hon en eldsjäl för katter, och ja hon ser ut precis som en sådan, vilket kan göra en lite misstänksam, men det var en fördom tror jag.)

Hur som helst ringer Birgit upp mig en timma senare och säger att Missiluran är på väg hem. Vilken lättnad det var, det vill jag lova.

Missiluran fick diagnosen, öroninflammation, som satt sig på trummhinnan, vilket ger en naturlig förklaring till hennes dåliga balans. Haha. Igår och imorse var jag livrädd för att det kunde vara vingelsjukan, vilket gjorde att jag tyckte allt var hemskt och bara tyckte synd om katten. Idag när jag vet vad det är så tycker jag det är lite komiskt och kallar min stackars kisse för Fyllekatt.
Men det är ju fortfarande synd om henne, bara inte lika mycket. Om ni har chansen att se henne i det här tillståndet så är det värt det. Ser sjuk skoj ut. Men det är nog snart borta då jag ska tvinga i henne en massa mat flera ggr om dagen.

Denna upplevelse har i alla fall gett mig en större insikt i hur föräldrarna har det när deras barn är sjukt. Fy bubblan. Denna hjälplöshet som man känner, den är hemsk. Känna att man inte kan göra något för att barnet, eller i det här fallet djuret, kan må bättre. Maktlöshet är ordet.
Jag kan bara säga att jag älskar min katt och skulle göra allt som står i min makt för att rädda henne om det behövdes. Allt. Det är nog ungefär samma sak att ha barn, men mycket mycket större. Kanske är det en bra övning, att ha ansvar för ett djur innan dess att man skaffar barn. Det är ju trots allt mer jobb än man tror, med bara en katt, tänk då med ett barn!