Marie...

Jag var helt bombsäker, alla tecken tydde bara på en sak. Att han satt hemma och drack. Därav att han inte dök upp på utlovad tid och att han inte svarade när jag ringde. Allt fanns där. Och att han senare ringde upp och sa att jag kunde komma ner till honom efter träningen. (Och när han ringde öppnade han samtidigt fönstret för att röka, vilket också är ett förekommande inslag vid telefonsamtal på fyllan.) Alla tecken som i vanliga fall brukar tyda på att nu är det alkohol på gång. Men den här gången hade jag totalt fel!
Han drack inte! När jag kom var han som vanligt. Satt och spelade och var precis så nykter som han ska vara. Det överraskade mig. Känner mig lättad över att kunna luta mig tillbaka och ta det lungt, slippa tjat om att följa med ut och stress hit och dit.
Svårt att förklara lättnaden för er som inte är insatta. Men jag lovar er det är som att en betongklump man haft inombords försvinner, iaf för ett par timmar. Oron och allt bara försvinner och hoppet väcks till liv.
Önskar att jag med en målande bild kunde beskriva det, men jag kan inte. Det är omöjligt, kan bara erkänna att det är så förbannat skönt! Att för en gångskull ha fel. Att allt jag gjort faktiskt har hjälpt!