Marie...

I Onsdags spelade vi fotbolls match mot Sturehov, jag ska erkänna att de flesta ur mitt lag inte ens var närvarande på planen. Fysikskt var vi där, med våra kroppar, men knappast att vi var där psykiskt. Det var den sämsta match som jag någonsin varit med om. Och jag erkänner min egen del i det hela med. Jag spelade inte bra, ska kanske inte skylla allt på studierna, men den här gången hade de faktiskt en stor del. Jag hade innan den dagen suttit och pluggat 22h på måndagen (08-06) på tisdagen satt jag i tio timmar (14-22) och på onsdagen 6h (9-15) så min mentala utmattning från detta gigantiska arbete som var tvunget att göras på de få dagarna gjorde mig total utkörd och jag presterade inte annat än en joggingtur på fotbollsplanen.

Jag skämdes otroligt den kvällen jag ville inte ha med fotboll att göra och kände mig jävligt osäker på om jag skulle fortsätta med det alls.

Den kvällen slutade med ett antal öl i goda vänners lag på Strömpis för att glömma den tragiska förlusten. Eller nyfunna vänners lag. Men de var lika goda de. När kvällen gick mot sitt slut bestämdes det att det skulle bli efterfest hos Alex. På väg ut så tappade vi givetvis bort Alex, som när vi ringde sa att han var i parken. Och övrigt folk förstod inte vad parken var, men efter ett par minuters tänkande insåg vi att Slottsparken ligger precis bakom Strömpis.

Inne i parken ropar jag på Alex, varpå en annan subbe som strår i parken med sin vän, svara Ja, jag är här. Jag i min tur påpekar att han inte är Alex och han börjar argumentera för att han faktiskt heter Alex, och efter 10 sekunders övertalning har han övertalat mig och jag springer ala´filmszcen mot honom och hoppar upp i hans famn...
Sen skiljs vi åt, han går med sin kompis (patrik??) upp mot Pitchers och jag fortsätter min jakt på den riktiga Alex.

Vi hittade Alex och snart påbörjade vi vår promenad till Tärnvägen. Och jag lovar, det hanns med både det ena och andra på den vägen. Redan i stadsparken hittade vi vattenspridare som jag och Erika badade i. De minns jag som ganska kalla men roligt.
Vidare på promenaden går vi genom Stadsparken och Wadköping längsmed Svartån och någonstans längs med den vägen kommer jag på den underbara idén att jag ska bada i Svartån. Och jag genomör det! Det var inte så farligt kallt, eller så var det kallt men att jag trodde att det skulle vara än kallare som gjorde att det faktiskt vart varmt?

Till gårdagens träning, var jag inte ens lite pepp på att åka ner. Jag kände på mig att det skulle vara en usel stämning och att tränaren skulle vara sur och grinig. Så var inte fallet! Stämningen var ganska god, så redan i omklädningsrummet kände jag hur mitt humör ändrades och det gick bättre och bättre ju längre träningen pågick.
Vi bestämde dessutom att vi inte längre skulle vara med i cupen och att vår match den 10e är flyttad till hösten vilket innebär att vi har lite mer än två veckor med bara träning. Det tror jag att vi behöver. Komma igång och känna suget efter att spela igen.

Men efter gårdagens träning så är jag mycket glad igen och åter så älskar jag fotboll och laget älskar jag ju alltid!