Om mig
- Marie
- Stockholm, Sweden
- Detta är först och främst MIN dagbok. Jag skriver för att må bra och för att det är roligt. Ibland blir det fel och det är sådant som händer. Det är mänskligt.
tisdag 15 juli 2008
Inspiration. Och Diverse
Nu är jag hemma i Småland, i huset. Vi har kvar det i ungefär två veckor till.
Just nu känns det väl bra, som det brukar vara här hemma, den enda skillnaden är att det är sparsamt möblerat. Det som har gått att flytta, har flyttats ut. Men det kommer nog bli tomt och känslosamt när vi faktiskt lämnar från oss nycklarna. Men det är fortfarande ett tag kvar, som tur är.
I övrigt så tog nog min telefon sitt sista andetag i natt. Den är totalt död. Går inte göra ett skit med den, inte ladda, inte sätta på den, ingenting. Den bara är död. Tråkigt men sant. Under ett par timmar kände jag mig väääldigt handikappad utan den, men samtidigt var det ganska skönt att inte behöva bry sig. Jag har nu iaf lyckats låna till mig en telefon så att det löser sig bra ändå.
Det känns som det finns mängder att tala om, sjukt mycket saker som jag vill skriva om, men jag kan inte riktigt komma överfund med vad det är. Känns skumt iaf.
Jag tror det är så att det finns miljarder med tankar innanför mitt skallben som behöver redas ut. Miljoner med saker som behöver fixas.
Mitt största huvudbry just nu är vad jag ska göra i höst. Visserligen är jag antagen till en kurs i arbesrätt på universitet, men även om det är ett nytt ämne för mig och på det viset känns spännande, så känns det ändå inte rätt. Det hade inte spelat någon roll vad det är för kurs just nu. Jag behöver ett uppehåll från studier, så enkelt är det. Men vad ska jag göra? Vad finns det att göra? Är det verkligen ett uppehåll jag behöver? Ska jag söka jobb där jag sommarjobbat? Hur blir det med fotbollen om jag jobbar varannan vecka kväll? Kan jag ta ledigt de timmar jag behöver för att spela en match?
Det finns miljoner med tankar och just nu inga svar, bara en mängd med möjligheter. Och jag tänker utforska möjligheterna, jag är trött på att plugga, jag vill göra något annat, hitta inspirationen igen. Bara testa något annat för ett tag.
Det finns miljoner med tankar och just nu inga svar, bara en mängd med möjligheter. Och jag tänker utforska möjligheterna, jag är trött på att plugga, jag vill göra något annat, hitta inspirationen igen. Bara testa något annat för ett tag.
Missiluran är förresten med här nere i Småland. Bland hund o katt. Förr eller ja fram tills idag har hon bara fräst åt dom andra nyfikna stackarna. Men idag skedde ett litet under, hon och Zacke (hunden) har nosat på varandra en kort stund utan att bli osams! Det finns hopp!
Ja just det, jag fick krypa in i ett av våra hum, ja trånga utrymmen idag. För att få fram lite saker som stod där. Ett äventyr i sig att ta sig in där det vill jag lova. Ska nog ta kort på det i morgon och visa världen hur det ser ut. Hur som helst fanns syskonen Wiiks alla skor där, eller de skor vi hade på oss som små. Så små fötter jag hade! Mamma visade mig först vilka som var min brors första (strl 22) sen min lillasysters första par (strlk 21) och sen visade hon vilka som var mina första. Jisses vilka små fötter jag hade! Storlek 17! Kan ni fatta hur litet det är!
tisdag 8 juli 2008
Drömmar på jobbet?
Inatt har jag då drömt.
Jag var hemma i Småland, det var Lördag förmiddag och av någon anledning satt jag uppe hos min mormor och morfar, vi deras dator och var inloggad på Msn. Vilket är skumt då de aldrig har haft en dator. Jag snacka med Danne på jobbet om vad man skulle göra. Han var i Anderstorp och skulle ut till ett hus som jag känner så sjukt väl igen, men inte kan komma på vems det är eller vad jag gjort där, han skulle dit på krogen (och jag vill bestämt minnas att det inte är något uteställe).
Han prata om att de skulle dit tidigt och att Kalath på jobbet även skulle dit och några fler på jobbet. Dessutom skulle en massa gamla högstadiepolare dit, av mina alltså, som inte Danne o de kan känna för fem öre.
När jag väl kom dit satt alla vid baren o drack drinkar o bjöd hejfriskt.
Danne sa lite senare att det var fanns tanke bakom att jag skulle komma på festen då han hade planerat att fixa ihop mig och Kalath. Haha.
Danne sa lite senare att det var fanns tanke bakom att jag skulle komma på festen då han hade planerat att fixa ihop mig och Kalath. Haha.
På festen fanns även Micke (en annan snubbe på jobbet som igår... äh, det berättar jag senare) som ragga som ett as på mig och det slutade med att vi två satt utanför festen och snackade hela kvällen.
På Fredag är sista dagen (för den här tiden?) på jobbet. Det känns lite tråkigt faktsikt, inte för att jag kanske kommer att sakna arbetsuppgifterna men helt klart att jag kommer sakna personerna. Lätt att jag kommer. Men nu ska jag njuta av de sista 4 dagarna på jobbet och jag hoppas att jag kommer tillbaka! Kommer sakna alla mina pojkar, Kalath som jag alltid har sjukt skoj med och vi retar varandra hela tiden, samma sak med Danne, med Peter o Wille o gänget har jag mest bara kul, som igår när vi vid middagen kom på hur man får fram olika ljud från Star Wars filmerna med ett måttband. Och så har vi Micke med då. Som hum, raggar, eller vad han nu gör. Lite roligt, jävligt nice ögon o trevlig (verkar han vara iaf).
söndag 6 juli 2008
alltså visst någonstans försår jag att du fortfarande gillar eller älskar mig, men för fan visa det då istället för att reta mig och göra mig förbannad och ledsen!
Det är inte värt det. Ge dig!
Ibland blir jag bara så trött på dig att jag inte vet vad jag ska säga. Just nu är ett sådant tillfälle. Tack för att du visar vad du känner genom att trycka ner mig i sanden och få mig att gråta. För det är verkligen vad kärlek går ut på!
Det är inte värt det. Ge dig!
Ibland blir jag bara så trött på dig att jag inte vet vad jag ska säga. Just nu är ett sådant tillfälle. Tack för att du visar vad du känner genom att trycka ner mig i sanden och få mig att gråta. För det är verkligen vad kärlek går ut på!
torsdag 3 juli 2008
Fyllekatt
Igår vart Missiluran sjuk. Hade problem med balansen och betedde sig almänt som om hon vore dyngrak: svårt att fokusera, inte kunna gå rakt och ibland trilla, iaf påminner de symptomen mig om en vanlig utekväll (vad säger du?). Men då jag vet att min katt är nykterist och dessutom minderårig så hade hon inte förtärt någon alkohol och därmed kunde det inte heller det vara anledningen till detta något konstiga beteende.
Idag på morgonen hade hon fortfarande kvar sitt konstiga beteende och min oro steg, jag kände mig totalt maktlös, men jag kunde inget göra utan att klappa om henne lite extra innan jag gick till jobbet och sen se till att Farbror Peter titta till henne. Då hon fortfarande var vimmelkantig då han tittade till henne vid middag blev det en stor jakt att få tag på veterinär som kunde ta sig en titt på min lilla beebiis. Först en kvarts telefonkö, till ingen nytta, det enda jag fick var några diagnoser på vad det kunde vara och svaret att tyvärr kan vi inte ta emot din katt då vi är fullbokade fram tills vi går på semester på fredag... WHAT?!! Vad sjutton säger människan? Semester stängt? Det finns ju faktiskt djur som är sjuka trots att det är sommar!! Och kan man inte få så lite som ett tips på en jädrans veterinärklinik som har jour, eller dropp in?? Visserligen tipsade hon mig om att jag skulle söka mig till andra veterinärer. Men vad hjälper det mig? Och än mer vad hjälper det min katt? (Kom nog in på ett sidospår där?)
Eftersom Missiluran kommer från katthemmet och jag "bara" är jourhem åt henne så har jag lite mer kontakter att tillgå än strikta veterinärer. Jag ringde Birgit som är min kontaktperson och eftersom vi hade mycket kontakt redan igår så visste hon om Missilurans tillstånd. Hon åkte hem till mig på stört och upptäckte att Missiluran var ur balans och tog henne med direkt. Hon åkte till en av sina "kontakter". (Och vilka det är vill jag helst inte veta, då denna Birgit är en speciell person. Visserligen har hon en eldsjäl för katter, och ja hon ser ut precis som en sådan, vilket kan göra en lite misstänksam, men det var en fördom tror jag.)
Hur som helst ringer Birgit upp mig en timma senare och säger att Missiluran är på väg hem. Vilken lättnad det var, det vill jag lova.
Missiluran fick diagnosen, öroninflammation, som satt sig på trummhinnan, vilket ger en naturlig förklaring till hennes dåliga balans. Haha. Igår och imorse var jag livrädd för att det kunde vara vingelsjukan, vilket gjorde att jag tyckte allt var hemskt och bara tyckte synd om katten. Idag när jag vet vad det är så tycker jag det är lite komiskt och kallar min stackars kisse för Fyllekatt.
Men det är ju fortfarande synd om henne, bara inte lika mycket. Om ni har chansen att se henne i det här tillståndet så är det värt det. Ser sjuk skoj ut. Men det är nog snart borta då jag ska tvinga i henne en massa mat flera ggr om dagen.
Men det är ju fortfarande synd om henne, bara inte lika mycket. Om ni har chansen att se henne i det här tillståndet så är det värt det. Ser sjuk skoj ut. Men det är nog snart borta då jag ska tvinga i henne en massa mat flera ggr om dagen.
Denna upplevelse har i alla fall gett mig en större insikt i hur föräldrarna har det när deras barn är sjukt. Fy bubblan. Denna hjälplöshet som man känner, den är hemsk. Känna att man inte kan göra något för att barnet, eller i det här fallet djuret, kan må bättre. Maktlöshet är ordet.
Jag kan bara säga att jag älskar min katt och skulle göra allt som står i min makt för att rädda henne om det behövdes. Allt. Det är nog ungefär samma sak att ha barn, men mycket mycket större. Kanske är det en bra övning, att ha ansvar för ett djur innan dess att man skaffar barn. Det är ju trots allt mer jobb än man tror, med bara en katt, tänk då med ett barn!
Jag kan bara säga att jag älskar min katt och skulle göra allt som står i min makt för att rädda henne om det behövdes. Allt. Det är nog ungefär samma sak att ha barn, men mycket mycket större. Kanske är det en bra övning, att ha ansvar för ett djur innan dess att man skaffar barn. Det är ju trots allt mer jobb än man tror, med bara en katt, tänk då med ett barn!
onsdag 2 juli 2008
Missiluran <3
Min älskade Missilura mår inte bra.
Jag kom hem från jobbet idag runt 15 och hittade katten haltandes, trodde jag. Ringer Peter i panik. Som givetvis inte svarar, så jag springer ner. Gråten sitter i halsgropen och väl inne hos honom bryter jag ut i gråt och skriker på honom att komma med upp. Han spelar wow givetvis så han dröjer en minut. När vi kommer upp säger han att katten nog har brutit ett ben. I någon total förvirring ringer jag till katthemmet, utan svar. Efter sjutton olika nummer och än fler försök får jag tag på dem. Och jakten på en veterinär börjar, då ingen finns tillgänglig kunde jag inte få någon tid för Missiluran idag. Efter rådfrågningar och annat så tycker de flesta att jag ska avvakta till imorgon lunch för att se hur hon är då och då isf få tag på en veterinär.
Problemet med Missiluran är att hon vinglar, eller snarare inte kan fokusera, känns allmänt dyngrak. Flackande blick och svårt att gå rakt.
Alex, som sommarjobbar som veterinär kom förbi för att ge henne en liten diagnos. Han sa att det verkar som att hon har ont i högerbaktass eller ljumske. Kunde även vara något med ryggen. Men han var absolut inte säker. Han pratade även om att Missiluran skulle kunna ha slagit i huvudet och ha fått en hjärnskakning eller liknande.
Det läskiga är att hon inte fixerar blicken.
Jag hoppas verkligen inte att det är något allvarligt. Jag älskar min katt och vill inte att något ska hända henne. Man känner sig aningen dålig som matte när ens djur mår dåligt, även om man inte har ett dugg med saken att göra. Snälla bli frisk! Jag vet inte vad jag skulle göra om det visar sig vara något dåligt.
Det positiva i det hela är att det känns som om hon ändå är pigg och är uppe och går och undersöker saker, äter och går på lådan. Dessutom upplever jag det som om hon är lite bättre nu än vad hon var för ett par timmar sedan.
Jag kom hem från jobbet idag runt 15 och hittade katten haltandes, trodde jag. Ringer Peter i panik. Som givetvis inte svarar, så jag springer ner. Gråten sitter i halsgropen och väl inne hos honom bryter jag ut i gråt och skriker på honom att komma med upp. Han spelar wow givetvis så han dröjer en minut. När vi kommer upp säger han att katten nog har brutit ett ben. I någon total förvirring ringer jag till katthemmet, utan svar. Efter sjutton olika nummer och än fler försök får jag tag på dem. Och jakten på en veterinär börjar, då ingen finns tillgänglig kunde jag inte få någon tid för Missiluran idag. Efter rådfrågningar och annat så tycker de flesta att jag ska avvakta till imorgon lunch för att se hur hon är då och då isf få tag på en veterinär.
Problemet med Missiluran är att hon vinglar, eller snarare inte kan fokusera, känns allmänt dyngrak. Flackande blick och svårt att gå rakt.
Alex, som sommarjobbar som veterinär kom förbi för att ge henne en liten diagnos. Han sa att det verkar som att hon har ont i högerbaktass eller ljumske. Kunde även vara något med ryggen. Men han var absolut inte säker. Han pratade även om att Missiluran skulle kunna ha slagit i huvudet och ha fått en hjärnskakning eller liknande.
Det läskiga är att hon inte fixerar blicken.
Jag hoppas verkligen inte att det är något allvarligt. Jag älskar min katt och vill inte att något ska hända henne. Man känner sig aningen dålig som matte när ens djur mår dåligt, även om man inte har ett dugg med saken att göra. Snälla bli frisk! Jag vet inte vad jag skulle göra om det visar sig vara något dåligt.
Det positiva i det hela är att det känns som om hon ändå är pigg och är uppe och går och undersöker saker, äter och går på lådan. Dessutom upplever jag det som om hon är lite bättre nu än vad hon var för ett par timmar sedan.
tisdag 1 juli 2008
Bränna broar eller fortsätta kämpa
Jag vill bara försvinna.
Komma långt långt bort.
Vill bränna vissa broar, men jag vet inte om det är möjligt. Eller jag kanske inte vill bränna broarna, jag håller gärna fast. Kämpar.
Det jag inser dock är att jag inte mår bra av att hålla kvar. Jag borde klippa banden. Gå en annan väg. Men hur lätt är det när det är nästan allt jag har?
Jag vill bara komma bort.
Eller egentligen vill jag att han ska börja bry sig.
Jag är trött på att må dåligt på grund av saker jag inte rår över. Jävligt trött!
Trött på att inte komma riktigt inpå, inte kunna göra mig förstådd.
Att prata med en vägg i många lägen. En gång i veckan duger jag.
Dagar som denna, i denna tid, då JAG BEHÖVER HONOM, då finns han inte där för mig.
Men när det gäller att ställa upp för honom en dag i veckan, spelar verken tid eller andra
sysslor roll, då ska man ha tid. Då kan väl han vara så jävla snäll att ge mig det samma?
Men inte. Jag undrar vad som krävs för att få lite uppmärksamhet av honom!?
Eller än mer vad jag själv ska göra med mig själv för att sluta bry mig om honom.
Tveksamheten om att bränna broarna eller stanna kvar och kämpa.
Jag känner mig ensam.
Komma långt långt bort.
Vill bränna vissa broar, men jag vet inte om det är möjligt. Eller jag kanske inte vill bränna broarna, jag håller gärna fast. Kämpar.
Det jag inser dock är att jag inte mår bra av att hålla kvar. Jag borde klippa banden. Gå en annan väg. Men hur lätt är det när det är nästan allt jag har?
Jag vill bara komma bort.
Eller egentligen vill jag att han ska börja bry sig.
Jag är trött på att må dåligt på grund av saker jag inte rår över. Jävligt trött!
Trött på att inte komma riktigt inpå, inte kunna göra mig förstådd.
Att prata med en vägg i många lägen. En gång i veckan duger jag.
Dagar som denna, i denna tid, då JAG BEHÖVER HONOM, då finns han inte där för mig.
Men när det gäller att ställa upp för honom en dag i veckan, spelar verken tid eller andra
sysslor roll, då ska man ha tid. Då kan väl han vara så jävla snäll att ge mig det samma?
Men inte. Jag undrar vad som krävs för att få lite uppmärksamhet av honom!?
Eller än mer vad jag själv ska göra med mig själv för att sluta bry mig om honom.
Tveksamheten om att bränna broarna eller stanna kvar och kämpa.
Jag känner mig ensam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)